Dagis

Nu har min Aron äntligen fått börja på dagis, som han längtat efter kompisar nu sista tiden. Parken varit kanon den tiden han gått där men allt för kort tid med 3 h om dagen för en som är fyllda 4 år.
Han verkar trivas och vara hur nöjd som helst där, min glada lilla kille som också håller på att bli stor :).
Som alla föräldrar hoppas jag han snabbt finner sin plats och får goda vänner, gärna för resten av livet om det vill sig väl.

Jag hoppas hans astma också håller sig i skick nu då han är med många barn. Med lite tur har vi redan gått igenom det värsta här hemma iom alla syskon och kompisar som burit hem under hans första levnadsår.

Känns lite konstigt att lämna honom där på dagarna nu med mina arbetskompisar (för er som ej vet så går Aron nu på dagis på min arbetsplats och jag är ff hemma och vårdledig med lilla S) men fullkomligt trygg och nöjd med det är jag!

Vi kommer nog att sakna honom här hemma med (!), lilla S o jag, trots att dom bråkar väldigt mycket.
Idag undrade lilla S så här vi lunchen : "-mamma? Ajon äta dagsi?", Gulle... det blev så uppenbart att han inte satt med vid bordet och åt lunch med oss som han brukar göra då så det noterade hon :). Men tänk, han har fått vara hemma i 4½ år han med, precis osm sina bröder, vilken förmån för oss alla..

Mitt hjärta är varmt idag, min livskamrat och jag firar 15 årig bröllopsdag idag och en sån dag man tänker på allt man har fått redan genom åren , underbart!
Mina barn är det viktigaste vi har det kan jag aldrig, och vill inte på något sätt komma ifrån, en mer uppenbar livets mening finns inte för mig.