Stör mig

Nu har det debatterats igen i tidningarna här om folk som har sina barn för länge på dagis och att de inte får semester..
Att dom handlar, går på gym osv innan de hämtar sina barn.

Jag tror inte stora massan gör detta, och def gör de det inte för att reta barnomsorgspersonalen eller för att de inte vill umgås med sina barn!?

Sen finns det alltid undantag, jag vet..

Däremot tror jag att var o en (de flesta) vet bäst själva vad som är bäst för sin familj och sitt välmående.

Det är visst aldrig bra hur man än gör.. har man dem PÅ dagis är det inte bra, och har man dem hemma är det inte heller bra? För då är man (läs jag) lyxhustru och barnen behöver leka med andra och få förebilder från sina föräldrar gällande deras arbete?? öh?

Hå hå.. inte undra på folk blir SLUT!!?!

Sköt dig själv o skit i andra som en assistent i mina stora barns skola sa en gång för många år sen..

På lördag är det dags igen

Trean går ju här på dans på mitt gym på lördagar. Han är ju lite "rädd" av sig i stora grupper emellanåt men sen gillar han det iaf, det stärker hans självförtroende då han ser att han klarar av att vara utan mig och dessutom göra något roligt :).
Igår var vi också på kyrkans musik miniorer, det tror jag också blir bra bara han är van att vara där också utan mig (igår satt jag bakom).

Annars är han nog inne i en känslig period just nu också och funderar på allt mellan himmel o jord som man nog gör då man är 5 år.
tex:
-vad finns det på månen? Hur kommer man dit?
-jag vill inte dö
-varför måste jag gå på dagis?
( på kortet är den killen i mitten i svart som är trean på showen dom hade i december ifjol)

Angående inlägget nedanför här

Anonym sa...

Finns inget facit för hur ens barn gör när de växer upp och blir äldre. Det beror heller inte på uppfostran om barnen väljer fel. Mycket är omgivning och umgänge tyvärr.

Så svarade anonym (?)

Jag kan inte tror det? inte för den "stora massan" iaf, Visst vet jag att det är så, tom bevisat i undersökningar, att kompisar påverkar mer än vad föräldrar gör.

Men kan inte vara hela sanningen.

Facit fattar jag att det inte finns också..

Men jag tror jag är på rätt spår om man har en trygg stabil uppväxt, föräldrar som är pålitliga, ett starkt självförtroende/självkänsla, mycket etik och empati förmåga, samt KÄRLEK, känna att man är viktig för sin familj (eller andra med för den delen) att man HÖR TILL.

Sen är jag nog också säker på att det kommer fall där allt det ovan har funnits alltid och iaf så väljer barnet fel väg..men inte kan väl en bra uppfostran/uppväxt vara förgäves? Anonym? ni andra?

Barn väljer väl sin omgivning också till stor del av vad man har för uppfostran, uppväxt, man har väl alltid egna val!?

Jag undrar hur man gör..

Har ingen facit i rockärmen?

Hur vet man att man uppfostrar sina barn att tänka rätt och respektera andra människor och göra rätt val i livet?

Tänker på den familj som nu är utan sin vuxne son, där det fattas en person i köksbordet, fattas en person vid julafton, där det alltid kommer att vara ett hål i alla situationer.

Hur kan det gå så?

En av mina allra största fasor är just det, att något av mina barn gör fel val, väljer droger, och med allt som sen följer på det.

Att någon blir allvarligt sjuk och då kanske också dör är ju en fruktansvärd tanke bara det, men att ens barn väljer droger och sedan dessutom dör, kan det finnas något värre :(?

Alla har varit små bebisar, formbara?

Jag hoppas och önskar att alla mina barn blir lyckliga i livet, inte utan törnar då givetvis, det hör till för att man ska utvecklas, men att de i grund och botten är just det, LYCKLIGA!

Ingen som sitter på facit där ute? ;)